Gårdagens ridpass då... Katastrof och oerhört bra. Knäppt va? Hon var sååå fin i traven när vi värmde upp och gjorde en övning i trav, verkligen. Gick tillochmed och sitta någorlunda bra, visst jag skumpar som en liten kanin men nu iallafall i takt med hennes trav istället för emot (som när hon blir stel och inte vill tillåta mig att sitta ner). Men ibland när hon tyckte att det blev jobbigt blev hon seg som kola, jag fick verkligen inte fram henne! Ponnysparkar på hög nivå. Men sen.... galoppen. I början var hon också sååå fin i galoppen, lugnt och sansat och verkligen väntade på mig. Men efter ett tag blev hon starkare och starkare, sprang fortare och fortare. Helt seriöst, aldrig varit så trött i hela mitt liv. Mina armar krampade och orkade verkligen inte rida. Men bet ihop och försökte så gott som det gick att få henne lugn. Sandra hjälpte mig och till slut blev hon någorlunda lugn. 

 

Den här hästen kommer ta mer tid än vad någon av "mina" hästar gjort. Känner just nu att jag bara vill lägga ner allt som har med hästar att göra. Men jag vet att det går över, jag har kännt så ett x antal gånger förut. Ni skulle bara veta hur nära det var förra året... Men det är just här - just nu, som jag börjar få tag på Zindi. Hon känner mig, jag känner henne. Jag tänjer gränserna och hon blir förbannad och allt blir pannkaka. Men det är den här tröskeln vi måste ta oss över, tillsammans. Jag vet att det kommer gå, bara hon får tid och rätt träning. Någon av er som också har en sån svår häst? Eller haft?