Jag har aldrig varit den som synts mest i skolan. Jag har haft mina vänner, gjort vad jag skulle ha gjort och inte märkts så mycket tror jag inte. Jag har försökt iallafall att vara snäll mot alla men såklart var det ju en period där vart man trodde man själv var bäst (patetiskt) och kanske var lite "bitchig". Nu såhär flera år efter skäms jag, jag vill bara garva åt mig själv för att det är pinsamt. Men jag har alltid vågat säga vad jag tycker. Det tycker jag att alla ska försöka våga. Men man måste kunna ta konsekvenserna för det också, man kan inte säga sin åsikt och vara bombsäker på att alla andra tycker samma sak, för så kommer det aldrig vara. Sen att innebörden med att säga vad jag tycker innebär ju inte att om jag ser en person med en skitful frisyr, att jag går och säger det till han/hon. Det är inte det jag menar. Var snäll mot alla i din omgivning. Jag är faktiskt stolt över mig själv (om man får vara det?) att jag faktiskt vet hur man ska bemöta folk på rätt sätt. Om du är trevlig mot mig - är jag det tillbaka. Om du är otrevlig - får du ett helvete. Jag tror att folk som någon gång försökt "sätta sig på mig" har blivit förvånad. För om du inte liksom märker till mig så är jag tyst, men fan dig om du börjar tro att du är på något sätt bättre värd än mig haha. Sen tycker jag seriöst synd om de ungdomar/vuxna som beter sig som svin. Skitotrevliga mot folk som de inte känner och allmänt deppiga. Finns vissa personer som jag inte känner, men gått på samma skola i flera år och aldrig sett dom le. Asså vadå deprimerande? Skratta för tusan, det är det bästa som finns! 
smile and the world will smile back at ya.