Är det viktigt och alltid vara på topp? Att alltid stå högs upp på prispallen och ta i mot det gulblå rosetten?

För många är detta självklart att vara där. "Jag hatar och tävla för jag hatar att förlora" ja, fine, okej men jag lär mig mer av mina förluster än vad jag lär mig av mina vinster. Nu ska jag inte säga att jag inte tycker om och vinna, jag tävlar ju för att vinna! Men när jag inte vinner går jag inte till ett ställe skyddat från överdomaren och slår min häst, usch!! Alla tävlingar under tiden jag har haft diddi har varit placering eller precis verkligen en ryttare under placering.

Många som jag vet på tävlingarna vet jag om för att jag vet att just dom är hård konkursens, jag vet att dom tävlar flera gånger varje vecka och jag vet att dom sliter som djur för vinster och har alltid gjort. Men skillnaden på dom är att dom alltid haft egna hästar för 1350000kr som gör allting bara automatiskt. Jag har ridit flera hästar vissa finare än andra men det har alltid utspelat sig med RIDSKOLEHÄSTAR. Folk har förmodligen tittat ner på mig och undrat varför jag tävlat, ni vet som allt skitsnack sprider sig i olika klubbar? Andra klubbar som verkligen tittar ner på mig och mina små lagkamrater när vi kommit dit på 4 ridskoleponnysar. Jag började tävla tidigt och det är jag glad för. Nu har jag tävlat i cirka 6 år och från att vara en skitunge på banan tar vi den med storm. Vi är samma tjejer i laget som när vi var så otroligt små, bara att idag sitter vi på våra egna hästar och är garanterat mycket duktigare. Idag är det jag som ser små tjejer tävla sina första tävlingar på sina ponnysar, men jag lipar inte, skrattar inte och säger inte att "det här tar jag lätt hem, bara skitungar som tävlar" utan jag ler på framridningen och tänker tillbaka på när jag var sådär liten.

Men alla får inte bara hästar för 2458392919384kr utan vissa har även fått gjort som mig och diddi. Köpt en häst, en så dyr men vetat att den kommer kunna gå HUR långt som hellst. Så är det med diddi, oslipad diamant ❤