Olika förutsättningar, hon får det serverat, han är bortskämd, det är tack vare hennes ponny, han var inte värd den blågula rosetten, hennes föräldrar har fixat hennes SM-plats. Hur ofta hör inte vi inom ridsporten påståendena ovan? Jag, i tävlingsvärlden, hör dem ofta. Tro mig.

Jag håller med om att ridsporten ÄR en orättvis sport på många sätt, du är aldrig bättre än din bästa häst – hårt men sant. Våra hästar är ”vårt material” och förutom att du behöver matcha din häst rätt och lära dig rida den rätt – så behöver du en bra häst, ett bra material. Sedan kan man ha en bra ponny för L:B klasserna, som är snabbast där, men om man vill hela vägen upp så kostar det pengar och det kostar en familjs privatliv att låta sina barn ligga på högsta nivån inom ponnysporten, det kan ingen säga något annat om.

Men jag tycker egentligen inte att man ska värdera bortskämdhet inom ridsporten i vad ryttarna besitter för material eller utrustning, utan hur inställningen hos ryttaren är. Jag har fått ta mycket skit genom internet och på grund av att jag vågar sticka ut här, så jag är inte intresserad av att vara den som kastar skit på andra. Jag vet hur ont det gör. Men det finns något som i mina ögon är ren och skär bortskämdhet, och som jag har väldigt väldigt svårt för. Ett beteende som säger mer än om du har tävlingens dyraste ponny eller den finaste kavajen, enligt mig.

Har ni någon gång frågat en ryttare på klubben, i klassen eller någon annan som ni känner: Ska du tävla på **** i helgen? 
Ryttaren: Jag tror det!
Du: Vilka klasser ska du rida?  
Ryttaren: Ingen aning, det är mamma som anmäler!

En STOR del av ridsporten är planering, planering och återigen planering där även ett stort ansvar inkluderas. HUR kan en ryttare som inte vet vad sina hästar ska tävla någonstans eller vilka klasser de ska gå, lägga upp ett bra veckoschema med en anpassad variation och träningsmängd? Det är för mig helt oförståeligt och jag kan verkligen inte förstå att föräldrarna accepterar det?!
Det är djur vi pratar om, med kroppar av kött och blod och som vi varje dag sliter på, mer eller mindre beroende på hur bra vi planerar och hur duktiga vi är. Det är INGA leksaker som ska anpassa sig efter oss och ställa upp när det passar, eller när mamma har bestämt att det passar sig.

Det beteendet gör mig mörkrädd och är en varningslampa för bortskämdhet, INTE om man har den dyraste kavajen. Sedan som jag sa så är det jättetråkigt att riktiga talanger aldrig kommer utanför ridskolan medan andra utan intresse eller egentligt engagemang tävlar det största i Sverige, utan att veta var nästa tävlingen är. Tråkigt, men så är det. Sedan tror jag att det finns en chans för alla, även om vissa har en längre och betydligt tuffare väg att gå.

inlägget är helt kopierat av Linn olsson, häär. varför jag valde att kopiera inlägget och lägga in det här är för att allt detta stämde in i minsta detalj! linn är en stor förebild för mig och jag tycker hon är sjukt duktig på att skriva! iallafall, Vad säger ni, någon som håller med eller har reflekterat över liknande?
Jag mår i alla fall dåligt av att se ryttare på ridskolan med mer engagemang och känsla för djuret än många av ryttarna i toppen.